Justins perspektiv

Justin tittade i sin almanacka. En tår föll ner på något han skrivit och det skapades en batikaktig fläck. Justin vände blad och läste om sina konserter. Han skulle uppträda ikväll, och sen ta första bästa plan hem, det där hade has manager bättre koll på. Hur skulle han göra för att få stanna i Sverige? Han tänkte desperat och kom fram till att han måste göra något fruktansvärt. Han måste svika sina fans. Sina trogna, tillgivna, ja, nästan besatta fans som han älskade så mycket. Men han älskade Jonas mer, och i krig och kärlek var ju allt tillåtet, eller hur?

Justin smög sig ut från sin loge och smög sig ner i globens källare. I ett avskilt rum som ingen verkade ha varit i på länge hittade han det han sökte. En uråldrig griffeltavla stod i ett hörn och såg sorgsen ut. Den hade säkert inte använts sedan något personalmöte på 80-talet. Justin närmade sig snabbt och drog med fingrarna i den lilla hyllan längst ner på tavlan. Han stötte emot något avlångt, och log. En krita, kanske fyra centimeter lång. Det räckte.  Han stoppade den i sin ficka och smög ut ur rummet och tillbaka mot entrén.

När Justin kom inspringande på Ica Globen kom minnena tillbaka till honom. Han slängde en blick mot fruktdisken, den var upplyst och såg inte lika erotisk ut i dagsljus. Justin såg att både avokadosarna och äpplena hade fått tryckskador. Men han hade inte till att tänka på Icas frukt, han hade ett ärende att uträtta. Han gick mot kryddavdelningen, snappade åt sig en burk kanel och en påse malen vitpeppar. Han drog på sig luvan, kollade att solglasögonen satt bra, och gick och betalade. Han stoppade sedan ner varorna i fickan och tre minuter senare hade han osedd lyckats ta sig upp till sin svit.

Justin krossade omsorgsfullt kritan med en iPhone som han hade blivit sponsrad med av apple. Han fortsatte tills det var ett fint vitt pulver, som han skrapade upp och lade i en sked. Han såg på klockan. En kvart kvar till genrepet. Det var dags.

Han började med kritan, i en tugga mer andades han in än svalde det vita pulvret. Det blev omedelbart torrt i halsen och när han hostade kom det ut ett moln av damm. Han svalde flera gånger men det torra i halsen ville inte försvinna. Perfekt. Han fortsatte med kanelen, han lyckades få i sig halva burken innan han storknade. Efter ett par minuters hostande såg han på vitpepparn. Krita och kanel var en sak, men det här skulle bli värre. Justin hällde ut ca en matsked peppar på ett papper, plattade ut det och formade det till en smal korv med sitt American Express-kort. Han tog fram ett avklippt mcDonaldssugrör,  såg på det och kände ångesten torna upp sig i magen. Han ville verkligen inte göra det här. Men så kom han att tänka på Jonas, och tog ett djupt andetag och satte sugröret i ena näsborren.

För kärleken, tänkte han och drog likt en kokainmissbrukare i sig hela linan vitpeppar i ett andetag.

Jonas perspektiv

Jonas läste smset igen och kände magen dra ihop sig till en knut. Det kunde inte vara sant. Justin fick inte åka hem!
- Vad är det? frågade Philip, som hade sett Jonas bekymrade ansiktsuttryck. Jonas kunde inte hålla tillbaka tårarna. Han berättade för Philip vad som hade stått i smset och Philip sympatigrät lite för att visa sitt stöd. Han var verkligen en fin vän.

När Jonas kom hem gick han in på spotify och drog upp volymen. Han skrålade med i Unbreak My Heart medan tårarna droppade ner i hans rödlätta skägg. Han satte sig på sängen och tog fram mobilen. Han klickade fram Justins sms, och tryckte på svara. Han skrev, ”Om du lämnar mig vill jag inte leva längre”. Det var inte helt sant, han ville leva tills han hade tittat färdigt på Seinfeldboxen hall höll på med för tillfället, men han var faktiskt väldigt ledsen. Han skickade iväg smset, gjorde en slängkyss i den riktning som han trodde Globen låg i, och hoppades att Justin skulle göra något åt situationen.

Han skulle just gå och lägga sig när hans mamma plötsligt öppnade dörren. Jonas skrek till och kastade sig ner på golvet. Han lade sig på sidan i fosterställning och drog krampaktigt upp benen mot kroppen. Han låg och darrade ett par sekunder innan han kom på fötter och mumlade något om överlevnadsinstinkt till sin mamma, som var van vid Jonas sätt att reagera på skrämmande saker. Hon sade bara godnatt och gick ut ur rummet. Jonas gick tillbaka till sängen och såg fram emot att få sova och glömma sina sorger för en stund. Han hade bäddat med sina gulfläckiga lakan, och när han kröp ner i sängen upptäckte han även en brun fläck. Dagens designers, suckade Jonas och lade sig tillrätta mellan lakanen.