Jonas perspektiv

Jonas satt i taxibilen och kände hur svetten började bryta fram i pannan. Varför hade han gjort det där med Peter08?! Hur kunde han ha förförts av hans charm, hans vackra yttre, hans söta näsa, hans.... Nej! Jonas avbröt snabbt sina tankar. Det var Justin han ville ha, ingen annan. Någonsin. Justin hade faktiskt kommit tillbaka, han hade inte åkt till Atlanta. Han hade till och med letat upp Jonas, och så hade han förstört det så. Jonas kände hur tårarna började stiga i ögonen, vad hade han egentligen gjort?

Medan han satt i bilen försökte han frenetiskt ringa Justin, men fick inget svar. Han började bli nervös, än så länge kunde han se Justins bil, men om de kom ifrån varandra hade han ingen aning om vart han skulle åka. De hade åkt ganska länge, och Jonas började bli rädd. Det blev han alltid varje gång han var utanför tullarna, eller utanför Kungsholmen för den delen. Han trevade efter taxichaufförens hand för att få stöd och greppade den försiktigt. Wow, tänkte Jonas, så här mycket action på det sexuella planet under en dag hade han aldrig varit med om förut. Han njöt lite av den tröst chaufförens hand gav innan han tog tillbaka den och återigen försökte ringa Justin.

Jonas såg att de åkte förbi skyltar som pekade mot Arlanda. Var det dit Justin var på väg? Tänkte han lämna landet? Jonas kände hur paniken började komma, han klarade inte av att flyga. Till sina vänner sa han att det berodde på att han var miljömedveten, han ville inte berätta den verkliga anledningen, den traumatiska händelsen som inträffade när han senast flög till Turkiet. Resultatet av för mycket kaffe och tuggummi kombinerat med en två kvadratmeter stor toalett var inte vackert, och något han gärna höll för sig själv.

Justin hade fortfarande inte svarat, men när bilen svängde in vid terminal 5 vid Arlanda var Jonas säker. Han kände för att vända om och åka hem, men så tog han ett djupt andetag och tänkte på Justins vackra ansikte och klev ur bilen. Justin hade redan hunnit in i byggnaden, och Jonas sprang efter honom. När han kom in på flygplatsen kunde han inte se Justin någonstans. Han var väldigt andfådd efter springturen, och var tvungen att sätta sig en stund. Han kollade upp på tavlan med avgående flyg och såg att ett skulle åka till Atlanta om några minuter. Final call, stod det. Jonas visste inte vad det betydde men antog att han hade bråttom. Han tog sig upp på sina darriga och ben och började springa mot gaten där planet skulle avgå.

Justins perspektiv

Justin stod inne på flygplatsen och letade efter vart hans gate låg. Han var fortfarande i chocktillstånd efter vad han nyss hade sett i lägenheten. Han visste inte om han kände för att gråta eller för att slå någon, helst ville han nog gråta över Jonas och slå den där Peter08. Han hade gärna gjort det också, om det inte var för att Peters näsa var större än Justins knutna näve. Han kunde inte förstå att Jonas hade gjort så mot honom, efter bara en dag. Jonas kanske hade massa snyggingar springandes efter sig varje dag tänke han, ovetandes om hur fel han hade.

Direkt när Justin hade satt sig i bilen ringde han sitt flygbolag för att boka en biljett hem. Han hade haft tur, nästa plan till Atlanta skulle gå om en timme. Det hade varit fullbokat, men för Justins skull hade de kunnat fixa det ändå. Nu ville han bara åka hem till sin mamma och glömma hela den här historien. Glömma pojken med de vackra lockarna. Glömma den mest fantastiska natten i sitt liv. Glömma hela sin Sverigevistelse. Det skulle bli svårt, men han hade blivit så sårad att han inte hade något val. Jonas hade försökt ringa honom, men han hade inte svarat. Han klarade inte av att prata med honom, och ville aldrig göra det igen heller. Han såg på tavlan med avgångar att han hade bråttom, och började snabbt röra sig mot sin gate. Han hade biljetten redo, och bagaget skulle skickas senare. Han ställde sig i kön vid incheckningen och väntade, det var bara en familj framför honom. Han letade efter sitt pass när han plötsligt hörde en röst som fick honom att stanna till. Kunde det verkligen vara...? Han kände hur hans hjärta stannade, sättet han hört sitt namn uttalas på kunde inte komma från någon annan än Jonas. (Jonas uttal: JaaAstin) Långsamt vände han sig om, och där stod han. Genomsvettig och med tovigt hår, men fortfarande lika vacker. Justin visste inte vad han skulle göra, här var pojken som han gillade så mycket, men som även hade sårat honom mer än någon annan. Kunde han verkligen förlåta ett sådant svek?

- Du måste gå på nu om du ska hinna med planet, sa tjejen som stod vid incheckningen till Justin.

Justin tittade på henne, och sen på Jonas. Vad skulle han göra?